Häromdagen fick jag gå igenom mina cd-skivor. Eftersom jag inte har något cd-ställ fick jag reducera ner cd-sammlingen till 32 skivor som får plats i en cd-väska, resten åker in på vinden tills vidare. Det var rätt kul att sitta och välja mellan musiken. Fast jag måste ju konstatera att jag införskaffar ny musik alltför sällan, där var inte många av skivorna som var nyare än ett år och på datorn har jag inte heller så mycket nytt. Framförallt borde jag väl ta mig tid att gå igenom "gammal" musik, där finns säkert mycket bra att upptäcka!

De återstående skivorna domineras i alla fall av R.E.M, 12 skivor blev kvar. Men med den bredden på musik som de skapat så är det faktiskt större skillnad mellan en del R.E.M-skivor än vissa skivor från olika artister.

Annars var det en blandad kompott; Svenska Akademien, Robyn, Hitradio Ö3 Greatest hits (mest för nostalgi över Wien-året), Juli, Mika, Robbie Williams, Johny Cash, Moulin Rouge, José Gonzáles, Kaiser Chiefs (som jag fick av storebror för ett bra tag sen och nästan hade glömt att jag hade - men de är faktiskt riktigt bra!) och Green Day.

Och två skivor av Ronan Keating fick faktiskt oxå vara kvar. Ingen som kände mig någorlunda bra under högstadiet kan väl ha undgått min dyrkan av den snubben. Som värst var det väl när jag sommaren 2001 övertalade mamma och pappa att köra mig och Veronica genom halva Danmark för att han var med på Rock under Broen-festivalen (under lilla bälts-bron). Jag köpte alla hans album, köpte alla Boyzone-album i efterhand (fastän jag inte ens då tyckte att de var särskilt bra), läste hans biografi (tre gånger t.o.m.), spelade in varenda liten minut som han var med på tv, höll stenkoll på när han (och hans barn) fyllde år och hängde på hans forum och chat. Lite fanatisk hade man kanske kunnat kalla mig... Hans album, som i början hade liknat Boyzone-albumen en del (fast bättre, faktiskt!) började efterhand bli lite rockigare, han började skriva större delar av musiken själv och rörde sig sakteligen bort från pojkbands-smöret. Efter tredje albumet (plus ett greatest hits) märkte han dock att han tappade fans på det här, och att pengarna tydligen fanns att göra i balladerna i alla fall. Vilket resulterade i att hans senaste album består av enbart av smöriga ballader (okej, en up-tempo låt av tolv, men det räknas ju knappt). Trist. Och himla synd på den rösten.

Fast vid det laget lyssnade inte jag så mycket på honom i alla fall. Även om hans musik blev något rockigare så förändrades väl min musiksmak mer. Jag har nästan plikttroget lyssnat på hans senare album och jag vet faktiskt inte ens hur många ungar han har nu. Men hans greatest hits-album får vara kvar i cd-samlingen, för visst finns där en del bra låtar (When you say nothing at all kommer jag alltid att älska), och faktiskt även hans senaste balladskiva... Den senare är det väl nästan att man skäms för, men vafan, ibland är man på smörhumör och då behövs sådana skivor. Och det är ju ändå Ronan Keating...