Veckan har flutit på, rätt seg och händelselös, men sådana veckor ska man väl oxå ha. I måndags hade vi en föreläsning och vektoranalys och gick igenom de matematiska processer som ligger bakom de analyser vi gör i GIS-programet. Det märktes verkligen att mina kursare inte var naturare, jag tror vi ägnade en kvart åt räta linjens ekvation. Själv hade jag oxå glömt tokmycket men det kändes skönt att märka att man kände igen det när föreläsaren pratade om det, så någonstans i bakhuvudet finns det kvar. Men jag lär nog behöva en mattekurs i sommar om det ska gå vägen på chalmers i höst...

Apropå kursen så sitter jag fortfarande och sliter med den delen av modulen som jag inte blev godkänd på häromveckan... eller sliter gör jag väl inte, i själva verket gör jag väl allt jag kan för att undvika att ta tag i uppgiften, men jag fattar verkligen inte! Någon som har lust att förklara vad Map Algebra är för någonting?

Idag var jag i Hässleholm, skulle lämna jobbansökan på turistbyrån där och så lunchade jag med pappa. Sen gick jag och klippte mig. Frisörskan misshandlade mina öron och tog så mycket gojs i mitt hår att man blir helt fet om fingrarna bara man nuddar vid det. Men annars blev det rätt fint. Hon pratade förresten inte så mycket, bara precis när det gällde håret, vilket var rätt skönt, tycker mest sånt där frisör-småprat är jobbigt (även om ett "förlåt" när hon höll på att kamma av mig örat för femte gången inte hade skadat).

På lördag åker jag till Växjö, yay!

Ibland känner jag mig som världens mest otursförföljde människa. Fast idag gällde det i och för sig bara en liten bagatell; Jag skulle gå och handla och precis när jag kom utanför dörren skulle jag ta upp mina vantar ur handväskan. Då trillar inköpslistan ur handväskan och ner mellan springorna i förstukvisten. Golvet på förstukvisten består av träplankor med rätt smala springor emellan, vad är sannolikheten för att en lapp ska falla emellan där?? Som pappa sa: "I vanliga fall är sannolikheten nära 0, men när det gäller dig är den nästan 100%". Sant, så sånt...

För övrigt tar jag tillbaka nästan allt ont jag sa om Gerdagympan häromdagen. Jag var på samma pass igår fast med en annan instruktör, och sicken skillnad det var! Konditions resp. styrkedelarna var mycket mer sammanhållna, styrkedelen innehöll fler repetitioner och längre arbete på samma muskelgrupp och instruktören presenterade t.o.m sig själv i början! Avslutningen med tre minuters löpning var dock fortfarande kvar men det får man väl vänja sig vid... Nu ska jag försöka hinna med att testa så många olika instruktörers pass i veckan som möjligt så att jag vet vilka pass som är värda att gå på!

Nästa helg bär det av till Växjö! För första gången som icke-Växjö-bo på 1,5 år... Jag ska hämta ut min uppsats och lite grejer hos brossan. Det ska bli kul att komma upp där, var bara två veckor sedan jag flyttade men jag saknar redan Campus!!

Idag köpte jag terminskort på Gerdahallen och gick på mitt första pass där. Jag gick på passet som heter Gympa med stång i hopp om att det ungefär skulle motsvara Air Muskel, som var mitt favoritpass på VUGI i Växjö. Lite besviken blev jag allt.

Det första jag irriterade mig på var en så enkel sak som att instruktören inte presenterade sig själv. En bagatell förvisso, men en enkel fras som "Hej, jag heter X, nu ska vi köra ett Gympa med stång pass" ger ett så mycket trevligare intryck. Sen förstod jag inte riktigt uppbyggnaden på passet. På air muskel passen t.ex. körde vi först ett block kondition, sen ett block styrka och avslutade sedan med ett block kondition. Detta betydde att man hann bli rejält trött under konditionsdelarna, framförallt det sista blocket. I det sista blocket jobbade man tills man inte hade några krafter kvar, och sen fortsatte man i två låtar till... Så trött hann man aldrig bli på passet idag eftersom det var inlagt konditionslåtar mellan styrkedelarna. Styrkedelarna förstod jag mig inte heller riktigt på, istället för att gå igenom en eller två muskelgrupper i en låt gick vi igenom fem eller sex (tror jag), och dessutom ofta i flera omgångar, så att man bytte rörelse jätteofta. Jag tyckte aldrig att man hann bli riktigt trött förrän man bytte till nästa rörelse/muskelgrupp. Kanske berodde på att jag hade för lätt stång idag, men ändå. Sen hade de onödigt mycket löpning. "Finalen" eller vad man ska kalla det bestod BARA av löpning. Så jäkla spännande är det faktiskt inte att springa runt runt i en gympasal.

Nu blev det en himla massa klagande och det låter värre än vad det var. Passet var helt okej och visst blev jag trött. Men den där jag-kämpade-så-att-jag-trodde-jag-skulle-dö-och-har-ont-i-hela-jäkla-kroppen-men-faan-vad-gött-det-känns-känslan infann sig aldrig. Det blir nog bättre när man har gått passet ett par gånger och kan hänga med bättre, eller får jag testa något annat pass eller någon annan instruktör. Det viktiga är i alla fall att jag har hittat någonstans att gympa i vår, det känns redan att hela jag mår mycket bättre!

Bilderna från skrivarlägret Ord över sundet i mitt förra inlägg fick mig att tänka på de människorna där, som som sagt var mycket inspirerande. Det var en grupp härliga människor och vi fick en fin gemenskap, fastän lägret bara varade i fyra dagar. Men det var speciellt fyra personer som gjorde intryck på mig.

Vi kan börja med poeten Vagn Sten, gubben med mycket liv i. Jag förundrades över hans sätt att kunna bli helt exalterad över olika saker, om det så var hans egna dikter, lägerdeltagarnas dikter eller en sång som vi sjöng på kvällen runt lägerelden. Människor som brinner för något är alltid inspirerande. Vagns dikter blev jag väl inte så jätteimponerad av direkt, men en del av dem var rätt roliga. För den som är intresserad kan man läsa en del av dem här.

Sen hade vi författaren Stefan Casta. Förrutom att säga diverse bra saker om skrivande etc. sa han något i stil med "Det bästa jag vet är en helt vanlig tisdag när det inte händer någonting särskilt." Jag gillar det citatet eftersom det ofta känns som att man bara jagar nya upplevelse hela tiden, och glömmer bort att en helt vanlig dag är rätt trevlig den med.

Caroline var en av tjejerna jag delade rum med. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som var speciellt med henne, men det fanns ett lugn över henne som snabbt smittade av sig.

Sist men inte minst vill jag nämna Kristina. Hon berättade om en händelse i sitt liv som jag blev riktigt imponerad av. Hon hade läst i tidningen om en tjej som hade flytt till Sverige men som hade fått avslag på sin asyl-ansökan och skulle bli utvisad tillsammans med sin familj. Detta hade Kristina blivit så berörd av att hon kände att hon bara var tvungen att träffa den här tjejen. Hon hade sökt upp henne och sagt sig vara journalist. Efter att ha pratat med henne blev hon ännu mer engagerad och startade en namninsamling för att tjejen skulle få stanna. Om jag inte minns fel så ledde denna namninsamling till att hennes ansökan skulle prövas en gång till. Om tjejen och hennes familj fick stanna eller ej vet jag inte, men det jag blev imponerad av var hur Kristina kunde engagera sig så pass mycket för en person som hon inte ens kände. Det är beundransvärt! 

Under flyttstressen och semestern har jag tydligen helt missat att det är dags för första delfinalen i melodifestivalen ikväll (eller Mello som det tydligen har börjat kallas- FULT!). Läste det här och blev helt trött i huvudet... VARFÖR krångla till det på det här sättet?!