Bilderna från skrivarlägret Ord över sundet i mitt förra inlägg fick mig att tänka på de människorna där, som som sagt var mycket inspirerande. Det var en grupp härliga människor och vi fick en fin gemenskap, fastän lägret bara varade i fyra dagar. Men det var speciellt fyra personer som gjorde intryck på mig.

Vi kan börja med poeten Vagn Sten, gubben med mycket liv i. Jag förundrades över hans sätt att kunna bli helt exalterad över olika saker, om det så var hans egna dikter, lägerdeltagarnas dikter eller en sång som vi sjöng på kvällen runt lägerelden. Människor som brinner för något är alltid inspirerande. Vagns dikter blev jag väl inte så jätteimponerad av direkt, men en del av dem var rätt roliga. För den som är intresserad kan man läsa en del av dem här.

Sen hade vi författaren Stefan Casta. Förrutom att säga diverse bra saker om skrivande etc. sa han något i stil med "Det bästa jag vet är en helt vanlig tisdag när det inte händer någonting särskilt." Jag gillar det citatet eftersom det ofta känns som att man bara jagar nya upplevelse hela tiden, och glömmer bort att en helt vanlig dag är rätt trevlig den med.

Caroline var en av tjejerna jag delade rum med. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som var speciellt med henne, men det fanns ett lugn över henne som snabbt smittade av sig.

Sist men inte minst vill jag nämna Kristina. Hon berättade om en händelse i sitt liv som jag blev riktigt imponerad av. Hon hade läst i tidningen om en tjej som hade flytt till Sverige men som hade fått avslag på sin asyl-ansökan och skulle bli utvisad tillsammans med sin familj. Detta hade Kristina blivit så berörd av att hon kände att hon bara var tvungen att träffa den här tjejen. Hon hade sökt upp henne och sagt sig vara journalist. Efter att ha pratat med henne blev hon ännu mer engagerad och startade en namninsamling för att tjejen skulle få stanna. Om jag inte minns fel så ledde denna namninsamling till att hennes ansökan skulle prövas en gång till. Om tjejen och hennes familj fick stanna eller ej vet jag inte, men det jag blev imponerad av var hur Kristina kunde engagera sig så pass mycket för en person som hon inte ens kände. Det är beundransvärt!